Har haft en ruskigt gnällig pojke kring benen hela dagen. Framåt fem när B väntas hem är jag helt spyfärdig och redo att rymma sådana dagar. Tror ni alla mammor vet vad jag menar 
. Har försökt med parklek, baka frallor och TV:mutor men icke, allt slutar i gråt och gnäll. Han har säkert sina skäl men nu tar B över och jag gömmer mig utan pardon i arbetsrummet. Helt slut efter degslungande och brännande av plåt på spisen etc.
Lite styrka tack!
En trist avslutning på kvällen i form av utdragen nattning byttes sen ut till lugn stund för mig med dator, tända ljus och liten skål ostbågar. Maken kommer snart hem och imorgon är det äntligen vår efterlängtade lördag.
Ska försöka peppa mig själv och tänka att jag är en rätt bra mamma som gör mitt bästa, lite oftare. Är rätt bra på att kritisera mig själv, så onödigt. Alla gör vi vårt bästa med dom förutsättningar man har. Jag kanske inte har världens bästa tålamod, klart jag inte har det som mamma heller. Någon annan har någon annan brist. Alla älskar vi våra små och gör allt vi kan för dom, det får man inte glömma.
Imorgon ska liten vallas i naturen kan jag säga, han ska tröttas ut ordentligt så han somnar gott prick halv åtta .
Titt som tätt slås jag av hur stor liten Alfred blivit på senaste. Han pysslar runt och fixar med något och kan roa sig själv långa stunder vissa dagar. Han har även lärt sig somna helt själv i sängen, utan buff eller vaggas i famnen. Orden bara far ur munnen på honom, ”fort” och ”borsta” dom mest slående idag, och denna kväll har han börjat stryka handen mjukt och kärleksfullt på mina ben när vi läser bok. Han skämtar, gör små lustiga steppdanser och slår på TV:n för att kolla på Mora Träsk. För att inte tala om hur han nästan rörde sina föräldrar till tårar igår när han sprang fram till en jämnårig flicka som ramlade och gav henne en puss, kram och klappar samt försökte hjälpa henne upp på fötter igen. Då blir man stolt!
Jag känner en klump i magen när jag inser hur förbaskat fort det går… dagarna och veckorna rasar förbi och vår egen tid tillsammans är inte för evigt. Det finns många argument för att det blir bra när jag börjar jobba, att det faktiskt är min älsklings tur att dela Alfreds dagar fullt ut är det bästa, men det hjälps inte. Tårarna trillar när jag inser att det som så nyss var två år bort närmar sig sig med stormsteg.
Älskade, härliga, fina Alfred. I snart två år har du varit allt, allt för mig, först i magen och sen utanför, och nu ska vi njuta av våra sista lediga månader (fem, men jag har grym separationsångest så det är kort för mig) och upptäcka världen ihop dygnet runt ett tag till. En massa kul ska vi ha! Och säkert en massa mindre kul också, exempelvis att klä på oss kläder och byta blöjor. Men det måste göras .
Favoritplatsen, i vardagsrumsfönstret. Där man ju inte får stå egentligen men inte kan motstå. Finaste lilla hjärtat.
Ibland får jag så överväldigande, slag-i-magen-smärtande dåligt samvete för att jag inte njuter varje sekund av min mammaledighet. Känns som jag kommer ångra varje stund av uttråkning/frustration/längtan bort en stund, när jag börjar jobba igen (vilket jag INTE ser fram emot). Vissa stunder känns det som om ”alla andra” bara myser fram med barnvagnspromenader, långfika och härlig gemenskap med sitt barn och att det är bara jag som dras med en missnöjd son som vissa dagar är svår att roa, oavsett hur mycket/lite man hittar på, samt känner av bristen på vuxensamvaro.
Säg att det inte bara är jag som inte kan njuta varje sekund av denna dyrbara tid? För visst är det ljuvligt men vilket jobb som helst blir ju överväldigande vissa stunder. Kräks ibland på alla uppmaningar att verkligen ”ta vara på tiden”. Tiden innebär ju inte bara roligheter (speciellt inte när Alfred tömmer innehållet i en stor blöja på hela vita mattan eller skriker hela vägen från Farsta). Iofs kan man ju ofta skratta åt sakerna efteråt!
Då var det sagt, efter några särdeles gnälliga dagar fyllda av ”upp upp upp”.
För mig är det en otrolig rikedom att ha så fina människor nära oss som bryr sig så otroligt mycket om både oss och vår Alfred. En otroligt grinig dag utbyttes snabbt mot en så nöjd och glad liten kille som lekte och charmade alla kring bordet. Lite trist är det ibland att A tycks ha tråkigt med mig och roligt med andra men det är ju bara att ta. Att han blir lycklig av sin farmor, farfar, farbror, moster, mormor etc. ja det är fantastiskt. Han har så många som älskar honom och ger honom av sin tid och kärlek att det är helt ofattbart. Som hans mamma tycker jag faktiskt att det märks, han är en särdeles trygg och social liten pojke som tar för sig av livet med stor kraft.
Tack alla för att ni finns för oss och Alfred, vi vore inte mycket utan er. Ni vet vilka ni är.
När Alfred vaknar på morgonen har han börjat rulla ihop sig som en liten boll intill mig och viska ”mmm, gooo”, alltså gos. Sen kramas och pussas han och ligger och bubblar diverse riktiga och okända ord, bland annat säger han alltid, alltid ”fafa, fafor” alltså farmor och farfar.
Morgonstund har alltså ofta ordentligt med guld i mun.
Jag är en lite oinspirerad mamma med kort tålamod (även om en egen aktivitet fyllt på ordentligt med kraft idag) men ÅH vad jag njuter av att hänga med denna lilla kille på dagarna och nätterna. Livet är gött som mamma, det är det.
