Att bli människa igen

Att just den HÄR helgen skulle bjuda på diverse bakslag med sömnen, såväl dag som natt, var ju sådär lagom kul efter en lång ”arbetsvecka” och sedan ensam jour hela helgen på det… enough said skulle jag tro, alla förstår. Vi var uppe 04.20 idag och när man ätit frukost, bytt morgonblöja, lekt och klätt på både sig och sonen halv sex, ja då blir man lite uppgiven vissa gånger. Men Alfred den bäste chockade församlingen (ja det var ju bara jag denna gång) med att sitta i sin Fatboy i 35 minuter (ni med aktiva barn vet precis hur STORT det är!) och titta på Drömmarnas Trädgård och Tweenies i lugn och ro. Och svar ja, vi använder TV:n som underhållning mycket flitigt på morgonen, om än bara bra och lugna program generellt. Jag medger här och nu att jag somnade sittande i soffan den stunden och klarade förmiddagen på mitt halvslummer.

Vid halv tio däckade vi båda och sov hela 3 timmar. Så nu är jag människa igen, på väg till ett efterlängtat kalas .

För ett år sedan…

… var jag mitt inne i den vidrigaste fasen av vår förlossning, pinvärkarna. Som aldrig tog slut och aldrig riktigt pausade. Smärta som fick mig att tuppa av och tappa talförmågan i många timmar. B antecknade varje skede i förlossningen i en liten svart bok, oerhört värdefullt idag. Vid 18.30 slutade jag prata med förlossningspersonalen och sa inte ett ord innan dom beslutade om snitt vid midnatt. Efter misslyckad epidural sade jag till personalen att ”nu räcker det, nu bryter vi för snitt, det kommer aldrig gå” och dom lyssnade. Otroligt värdefullt för mig var det, att dom lyssnade. Men tänk, för ett år sedan var det bara exakt sju timmar tills världens goaste lilla knubbis såg dagens ljus på Södersjukhusets förlossningssal och möttes av starka operationsljus när han lyftes upp för att möta världens mest längtande föräldrar. Smärtan blev till lycka, omedelbart. Snabbare än jag någonsin kunnat förbereda sig.

Idag är en speciell dag, då Alfred föddes strax efter midnatt (eller 01.53) var det just den här dagen, den 28 augusti, som vi gemensamt kämpade, Alfred, B och jag. Alfred hade kämpat länge, lite förgäves. Han startade förlossningen flera gånger veckan innan, kan bara föreställa mig hur gärna han ville komma ut från den trånga magen, och de två veckorna innan han föddes vill jag egentligen mest förtränga. Det var helvetet på jorden helt enkelt, med smärta dygnet runt och som jag förstår idag, ett antal gallstensanfall som gräddet på moset. Förlossningen i sig var jobbig men ändå positiv, då hjälpte man mig. Veckorna innan, jag har aldrig känt mig så osynlig, så icke lyssnad till. Det var värre än själva förlossningen, många gånger värre.  Det är dom veckorna som gör att jag måste få stödsamtal när vi får syskon en dag.

Livet är lite extra stort idag helt enkelt och jag tänker mig tillbaka timme för timme. Alfreds förlossning var det mäktigaste som hänt och ännu mäktigare är att han nu är en stor, gående kille som pratar, dricker själv, klättrar ur vagnen och älskar alla omkring honom med all önskvärd tydlighet. Med sina 5 kilo tog han stor plats på en gång och den stora platsen fortsätter han att fylla med sin starka, vackra personlighet. En otroligt glad kille som sprider glädje omkring sig nästan jämt.

Tack, tack, tack lilla Alfred för att just du kom till oss. Du lär oss mer om livet varje dag, både bra och sämre saker, och vi vill inget annat än att följa din väg genom livet både i med- och motgång.

Din mamma

Mat och sånt för Alfred just nu

Vår lille prins dricker numera helt själv ur glas (eller plastglas om det finns tillgängligt). Äter med sked gör han när han har lust, men händerna är mer effektiva än så länge. Varje måltid inkluderar givetvis kladd, drickaspill och lite allmänt kaos men han är sååå mycket nöjdare när han får göra allt själv. Idag fick min kycklingfrikassé högsta betyg och en stor portion slank ner. Färsk pasta med fyllning, pannkaka och framförallt sushi gillar han. Den stora favoriten. Kanske inte så typisk barnmat men han fick smaka lite ris en dag och blev fast. Rå fisk hoppar vi. Han får sjögräsrullar, omelett och avocado. Helt galet! Vi glädjer oss över allt han gillar. Spaghetti med köttfärssås på burk slinker ner ibland men inte alltid. Välling är en nyintroducerad dryck, som han ibland dricker ur pipmugg på kvällen om han verkar för trött för att äta smörgås eller gröt.

Ska bli så roligt att göra en full uppdatering över vår ettåring framåt helgen… det är så stort att han fyller år.

Låsning

Idag är det tänkt att jag ska rodda det mesta inför Alfreds kalas. Handla ingredienser, present från oss och lite annat pyssel till barnkalaset. Problemet är att min hjärna låser sig och inspirationen tryter. Har bestämt tårtor men kan inte ta ett enkelt beslut om kompletterande fika. Har bestämt att jag faktiskt kommer fuska järnet denna gång, vill hellre umgås med min familj denna värdefulla semesterveckan än att baka allt från grunden (vilket jag alltid, alltid gör annars). Så det får bli både köpt och egegjort helt enkelt. Kan konstatera att det kommer väldigt många på lördagens släktkalas och det kräver ju sin logistik. Lösningen får bli engångsmaterial faktiskt, när gästerna gått vill vi mysa med vår ettåring, inte diska .

Har fått superbra tårttips måste jag säga, ser fram emot att montera tårtor på lördag! Superduperkul ska det också bli med barnkalas, där många av våra fina föräldravänner dyker upp med sina små godingar. Min misstanke är att Alfred kommer vara i extas!

Kärlekskramp

Kärlekskramp är vad jag fick i hjärtat för en timme sedan då Alfred stod ovanför mig när vi lekte på hans madrass och plötsligt började klappa mig mjukt på kinden, luta sig ner och lägga sin sidenkind mot min, ge mig en puss och fortsätta klappa en lång stund.

Jag trodde hjärtat skulle sprängas och tårarna vällde upp.

Min fina, fina, fina kille. Snart ett år (eller egentligen nästan två) har vi varit tillsammans nu. Livet är sanslöst stort, kärleksfullt och mäktigt. Att säga att jag är lyckligt lottad är en underdrift!