Jag är så slut, sur och lättretlig att det känns som jag borde utrotas ur vår familj bums. Två veckors oavbrutet Alfred-umgänge har kört mitt batteri i botten och jag är i behov av akut egentid. En helg som faller bort pga dömning tar otroligt mycket livskvalitet från veckorna. Men det är så det är och det reder sig.
Alfred har en ny liten ”härlig” charmgrej för sig dessa dagar. Han stoppar nämligen fingrarna i halsen och tycker det är SÅ kul att kvälja lite. Idag i Farsta unnade han sig en massa skoj i vagnen och spydde följdaktligen ner hela sig och vagnen på köpet. Försökte stoppa honom och hålla fast handen men så fort jag släppte var han där igen. Kände mig gråtfärdig och när en handikappat man surt kommenterade att vagnen stod ivägen för hissen, när jag försökte smita undan med min kräksdoftande son, och muttrade ”ljushuvud” till mig fastän jag flyttade mig omedelbart, ja då slank ett inte så tyst ”idiot” ur min mun kan jag säga… Fast underbara T, som tack gode gud var vid min sida, tyckte han kom undan för enkelt ”invalid imbecill” tyckte hon var mer lämpligt. Jag håller med, är otroligt trött på rullstolsbundna människor som beter sig i samband med hissar och handikappstoaletter (med skötbord då såklart). Många är oerhört otrevliga och jag och T tycks stöta på allihopa. Det blev att knalla hem med den dock väldigt nöjde Alfred, medan T och Nico tog sig till en park för lek, något vi också hade siktat mot.
Hittade en fantastisk klänning på Indiska som jag var SÅ glad över, men när maken kommenterade att jag shoppar för mycket (vilket det finns viss, och då menar jag viss sanning i, jag organiserar hela familjens inköp av ALLT) och inte ens ville titta på fina klänningen, ja då rök mitt humör totalt kan jag säga. Sitter och surar i detta nu och tänker fortsätta ett tag till
.