… var jag mitt inne i den vidrigaste fasen av vår förlossning, pinvärkarna. Som aldrig tog slut och aldrig riktigt pausade. Smärta som fick mig att tuppa av och tappa talförmågan i många timmar. B antecknade varje skede i förlossningen i en liten svart bok, oerhört värdefullt idag. Vid 18.30 slutade jag prata med förlossningspersonalen och sa inte ett ord innan dom beslutade om snitt vid midnatt. Efter misslyckad epidural sade jag till personalen att ”nu räcker det, nu bryter vi för snitt, det kommer aldrig gå” och dom lyssnade. Otroligt värdefullt för mig var det, att dom lyssnade. Men tänk, för ett år sedan var det bara exakt sju timmar tills världens goaste lilla knubbis såg dagens ljus på Södersjukhusets förlossningssal och möttes av starka operationsljus när han lyftes upp för att möta världens mest längtande föräldrar. Smärtan blev till lycka, omedelbart. Snabbare än jag någonsin kunnat förbereda sig.
Idag är en speciell dag, då Alfred föddes strax efter midnatt (eller 01.53) var det just den här dagen, den 28 augusti, som vi gemensamt kämpade, Alfred, B och jag. Alfred hade kämpat länge, lite förgäves. Han startade förlossningen flera gånger veckan innan, kan bara föreställa mig hur gärna han ville komma ut från den trånga magen, och de två veckorna innan han föddes vill jag egentligen mest förtränga. Det var helvetet på jorden helt enkelt, med smärta dygnet runt och som jag förstår idag, ett antal gallstensanfall som gräddet på moset. Förlossningen i sig var jobbig men ändå positiv, då hjälpte man mig. Veckorna innan, jag har aldrig känt mig så osynlig, så icke lyssnad till. Det var värre än själva förlossningen, många gånger värre. Det är dom veckorna som gör att jag måste få stödsamtal när vi får syskon en dag.
Livet är lite extra stort idag helt enkelt och jag tänker mig tillbaka timme för timme. Alfreds förlossning var det mäktigaste som hänt och ännu mäktigare är att han nu är en stor, gående kille som pratar, dricker själv, klättrar ur vagnen och älskar alla omkring honom med all önskvärd tydlighet. Med sina 5 kilo tog han stor plats på en gång och den stora platsen fortsätter han att fylla med sin starka, vackra personlighet. En otroligt glad kille som sprider glädje omkring sig nästan jämt.
Tack, tack, tack lilla Alfred för att just du kom till oss. Du lär oss mer om livet varje dag, både bra och sämre saker, och vi vill inget annat än att följa din väg genom livet både i med- och motgång.
Din mamma
. Även diverse inköp, födelsedagspresenter, bh att ha under klänningen etc. skall inhandlas.
. Det mumsades barnvänlig tårta och äppelbulle och OJ vad han gillade tårta! Måste säga att det var en mycket bra strategi att hålla inne på sockret för vi fick ingen blodsockerkrasch vid något tillfälle utan Alfred minglade omkring, lekte med sina saker, utdelade kramar och var helt fantastiskt mysig i flera timmar. Efter kalaset var det ”tette” som gällde, sedan fick han softa lite i vagnen och åka med och köpa sushi, innan han totaldäckade i sin säng klockan 19.
